Jag är sjuk, Sara är sjuk. Sara är hemma och kurerar, jag försöker utkämpa en dag på jobbet med snörvla, hosta och halsont! På lunchen tänkte jag ta mig en promenad ner till Strandvägen och sätta mig i solen, det rekommenderade Miia som var ute på en sådan sväng igår. Lät underbart, frågan är dock om man orkar.

I Saras kurerande läser hon bloggar, jag följer inga bloggar numera så jag har ingen koll.. men hon mejlade denna till mig, grymt blogginlägg från någon som heter Michela Forni som bloggar på Stureplan. Vi kanske älskade det för att vi kände igen oss i de flesta av orden... som fan! Det gör så många andra också.. helt klart! Titeln är så slående: När man gör mod av sorgen och börjar agera....

När man gör mod av sorgen och börjar agera.
28 feb / 17:58 av Michaela Forni under: Uncategorized

Mitt nya singelliv är som ett äventyr utan slut. Jag antar att det är nu det börjar. Livet. Eller i alla fall snart. Hjärtat är ett öppet blodigt sår och man plåstrar om det bäst man kan, fortsätter att lägga bandage när det blöder igenom. Flörtar med långa ögonfransar och pressar bort ångesten ur kroppen när den kommer.
Jag måste ha en förändring sa jag till mig själv under en av dessa nätter när panikångesten var så verklig att den gick att ta på. Det kan inte fortsätta såhär. Jag kommer att brytas ner och gå under och jag förtjänar inte det. Det är inte jag. Eller egentligen var det inte jag som sa det, det var en vän eller sju. Precis som med böcker slutar jag inte läsa, spelar ingen roll hur boken är jag läser till sista ordet. Jag har en vän som slutar läsa en bok så fort den blir dålig, jag har så mycket kvar att lära. Jag har insett att jag är inte så klok trots allt. Jag är nog snarare någon form av känslomässig sadist.(Jag älskar hur du ljuger.) Jag vet absolut ingenting om någonting. Och jag ger ta mig fan aldrig upp. På gott och ont.
Till sist har man ingenting kvar utom smärtan. Till slut är den det enda som känns verkligt. Och desperat ber man om ett avslut. När man är för rädd för att ta ett beslut och man ber på sina bara knän med ett hjärta som blöder. Om du inte kan hålla det helt lämna mig.

Så är det dags för projekt Mitt Nya Jag. Jag har tagit mitt liv och kastat ut det genom fönstret, stängt ute det i kylan och jag antar att man måste stänga ett fönster för att öppna en dörr. Och även om det är blåsigt och kallt nu blir det sommar också tillslut. Jag ska bara laga en jävla massa saker först. Ett hjärta och en självrespekt som är så nedbruten. Det är den smittosamma ångesten som bröt ner den. Jag har för första gången i mitt liv stött på riktig panikångest och den känns värre än alla tårar och alla slag jag någonsin tagit. Den är olidlig. Ett krossat hjärta är ett högt pris att betala för att bli stark.

Nu är jag fan mer ärlig än vad som säkert är hälsosamt. Men när hela livet är ett minfält och man trippar på tå för att inte sprängas i luften är mina ord de enda jag har kvar. Att skriva är det enda jag kan kontrollera just nu. Och det är väl den enda anledningen till varför jag knappt bloggat senaste tiden. För att om jag ska skriva måste det komma från hjärtat och jag har inte känt mig stark nog att skriva ett ord verklighet i den här bloggen. Jag är inte stark nog just nu. Så jag tar små små steg för att komma tillbaka till min verklighet igen.
-
Jag ser ljust på framtiden. Det är så mycket roligt som händer just nu. Jag inser att det är det som är min räddning. Och nej, jag trivs inte i min livssituation just nu men med tanke på allt som händer vet jag att jag snart gör det igen. Jag längtar så mycket efter allt som kommer att hända. Och jag kommer aldrig att tappa hoppet om kärlek. Jag har insett att jag verkligen är en förhållandetjej. Jag älskar att vakna upp med någon på morgonen och komma hem till någon om kvällen. Jag älskar att ha någon som bryr sig om mig och som jag får bry mig om. Att ge och att ta. Jag längtar tills jag har någon som kommer och räddar mig när jag är ledsen och som får mig att känna mig som en bättre människa än jag kanske egentligen är. Jag längtar efter två tandborstar och att få köpa hem riktig mat som jag äter med någon annan än mig själv. Jag längtar efter att få känna mig liten och vara lilla skeden. Någon som ibland inte kan låta bli att slita av mig kläderna när jag stiger innanför dörren. Jag älskar kärlek och jag längtar tills jag får känna det igen, men så länge jobbar jag på att bota ångesten och njuta av det liv jag har. Som innehåller helt otroliga vänner, den bästa familjen, en vacker lägenhet, spännande äventyr och nätter fyllda av dans. Skratt, tisdagsmiddag i sängen och sms.
Jag har gjort mod av sorgen och börjat agera
(och det är läskigt som fan)

Underbart ärligt.. För er som orkade läsa.. :)

Nu vill jag ha mat, och sen vill jag hem och vila!