Måndag

Igår berättade jag en önskan för vår käraste Hellan hela natten. "Kan någon vara så snäll och söva ner mig ett par dagar, jag är trött och helslut. De vore jätteskönt". Och vad gör inte en hellan hela natten om inte fixar detta? Vaknade imorse med 3 meddelanden och ett missat samtal, FRÅN JOBBET! "Sandra var är du, vi saknar dig? Sandra är du krasslig idag?"
På morgon skiftet ska vi vara på jobbet 05.30, hellan sövde ner mig och jag vaknade 07.50, alltså 2 och en halvtimme för sent. Jävlar anamma vad jag hoppade i kläderna fort som aldrig förr och tog min cykel med nästan punktering både fram och bak och försökte trampa så fort jag kunde i orkanväder. Efter cykelturen kändes de som att jag druckit blod. De var äckligt.

Ska berätta en hemsk historia och fortsätta tjata om att vi bara lever en gång.
I fredags när jag åkte buss hörde jag två äldre damer sitta och snacka. Kan gissa att de känt varandra sen förr men att de var väldigt längesen de såg varandra och satt och hade en uppdatering.
"Min man dog för ca 1 år sedan, vi hade varit tillsammans i 45 år. Jag slutar aldrig sakna honom. Allt kom så oväntat. Vi längtade till pensionen, att äntligen få spendera all tid tillsammans och ut och resa."

Förstår ni, vet inte om jag behöver säga så mycket mera. Jag höll iaf på att bryta ihop i tårar. Vi har inte all tid i världen, vi har mycket tid men vi vet aldrig när den tas ifrån oss. Är de något du verkligen vill göra så go for it! Vi bor i sverige, vi hamnar inte på gatan. Våga chansa.

Ta inte livet så fucking allvarligt.



/L